Michelle Uhlin Lilja

Livslängd: Cirka 40 år.

Utseende: Stenhovsdjur har stora, bastanta kroppar täckta med päls. De har korta, snabba ben och en tjock svans. Alla vuxna stenhovsdjur har betar och små ögon och öron. Människan har avlat fram varianter av stenhovsdjur har längre ben, mindre päls och saknar betar. Dessa används för transport och tävlingar.

Föda: Stenhovsdjur är växtätare och håller sig till gräs, halm och hö. Herdar kan ibland ge sina hjordar frukt och bär. De kan lagra vatten i sina enorma kroppar och klara sig länge utan både mat och vatten.

Socialt: Stenhovsdjuren har ett mycket komplext socialt liv, men tack vare att det är ett tamt, fredligt djur har man kunnat studera dem på nära håll.

En stenhovsdjursunge kallas för kalv och föds ensam eller med 1 – 2 syskon. Dess mamma slickar rent pälsen och introducerar kalven för flocken genom att råma korta stötar. Hela hjorden luktar på ungen och välkomnar den i hjorden genom att upprepa moderns läte. Blir ungen inte introducerad av mamman eller accepteras av hjorden råmar de inte och trampar ihjäl den direkt. Detta händer då ungar visar svaga tendenser eller missbildningar. Människor har kunnat uppfostra utstötta kalvar men då saknar de viktiga sociala nycklar.

Efter ungens första dag kan den gå själv. Den äter mammans mjölk i två månader. Mjölken är av trögflytande konsistens och omöjlig för människor att äta då den innehåller ett ämne som gynnar kalven och förgiftar andra djur, såsom människor. Efter att ungen har lärt sig äta själv övergår mjölken till en vattnig, vit konsistens som kan användas av människor till t ex smör eller ost. Detta tror man är ett sätt för modern att tala om för kalven att det är dags att helt gå över till fast föda. Denna typ av mjölk är mycket sparsam och därför en väldigt dyr handelsvara.

När kalven når vuxen ålder, cirka 5 år gammal, börjar betarna att växa. Det är också då matriarken, ledarhonan, bestämmer vilka ungdjur som ska paras ihop eller behöver lämna flocken.

De använder betarna för att böka efter nyttigheter i jorden och att försvara sig med. Dess naturliga fiende är skymningsmaran och ozuron, men det förekommer även att människor bedriver tjuvjakt på vilda eller andras stenhovsdjur. De är snabba men oftast består deras försvar i att de klumpar ihop sig till en stor, massiv hög, där det är svårt att urskilja en enda individ. Maror och ozuror tar oftast bara kalvar. Man har sett churoxer och småfåglar följa stenhovsdjurens hjordar och ibland tjäna som beskyddare och pälsvårdare.

Vilda hjordar rör sig över slätter och betar gräs året om. De hjordar som drivs av herdar lever på liknande sätt men tas oftast hem till vintern då föda är svårare att hitta. Stenhovsdjur som lever i fångenskap eller i tjänst hos handlare tillbringar hela sina liv i stall eller hagar.

I en hjord finns en matriark, det är en ledarhona som fungerar som den primära beskyddaren och hon bestämmer var hjorden ska gå. Hon har oftast störst betar, men man vet inte om det är så att hon blir ledare för att betarna är stora eller om betarna växer då hon blir ledarhona. Det är också matriarken som bestämmer om den nya ungen ska välkomnas till flocken. Hon får välja vilken hane hon ska para sig med och bestämmer över de andras parning. De stenhovsdjur som vill bli ledare måste utmana och döda henne i blodiga strider. Lyckligtvis är det inte så vanligt och i tama stenhovshjordar förekommer det inte alls.